Svårighetsgraden på en orienteringsbana beskrivs med hjälp av en färgskala, från grön till svart nivå. Nedan finns en kort beskrivning av vad som möter orienterare på banor på respektive nivå. Utförligare beskrivningar av klasser och svårighetsgrader finns på Svenska orienteringsförbundets webb-plats samt i pdf-dokumentet här intill.

Grön bana

Tydligt, sammanhängande nät av vägar, stigar, staket, stenmurar, vattendrag, öppen mark eller liknande. Lätta kontroller på eller alldeles intill själva vägen, stigen, vattendraget, den öppna marken osv.

Vit bana

Samma typ av terräng som för grön bana, men kontrollen kan ligga vid sidan av vägen, stigen, stenmuren, vattendraget, den öppna marken eller liknande. Själva punkten som kontrollen sitter vid är fortfarande lätt och tydligt, till exempel en sten eller en tydlig höjd.

Gul bana

Något mer utmanande terräng än för vit bana, men fortfarande enkelt att ta sig fram i skogen. Kontrollen kan sitta en bit från vägen, stigen, vattendraget osv. Det ska gå att gena mellan två vägar, eller två stigar, för att tjäna tid jämfört med att springa runt.

Orange bana

Fortfarande lättframkomlig terräng. Även sankmarker (mossar), höjdkanter, åsar och sänkor ska kunna följas. Kontroll-punkten är mer utmanande än på gul bana, men tydliga föremål i närheten ska alltid finnas att läsa in sig på kartan.

Violett bana

All typ av terräng kan förekomma, men mycket fysiskt krävande terräng bör undvikas. Samma svårighetsnivå som för orange bana mellan kontrollerna, men själva kontrollen kan vara svårare. Här är det viktigt att kunna förenkla, dvs. att ta kontrollen från ett håll där det finns något stort och tydligt i terrängen.

Blå bana

All typ av terräng kan förekomma, men mycket fysiskt krävande terräng bör undvikas. Svårighetsnivån är anpassad till de skickligaste. Att kunna läsa på höjdkurvor och detaljer är en stor fördel.

Svart bana

All typ av terräng kan förekomma. Svårighetsnivån är anpassad till de skickligaste. Att kunna läsa på höjdkurvor och detaljer är en stor fördel.